Ny match stundar. Frågorna är många, svaren ännu få. Har tränare Appelgren hittat något mer att skruva på inför dagens match. En förändring är att Marcus Dahlbom ställer sig i kassen. Senast han spelade i Himmelstalundshallen höll han nollan. Med andra ord har han goda minnesbilder att ta till inför kvällens drabbning.
I övrigt kommer vi säkert fortsättningsvis få se ett visst laborerande med uppställningar i backpar och kedjor. Här gäller för Appelgren att använda fingertoppskänsla kombinerat med viss portion tur. Vilka spelare har övertygad mer än andra under de tre matcher som våra nya tränare huserat i laget. Vilka spelare kommer nu få större ansvar än andra. Vilka spelare är tänkta att gå i bräschen och leda laget.
Som det nämns på andra forum finns det för tillfället inte några givna ledargestalter i laget. Ingen spelare som sticker ut mer än andra. Ett undantag dock. Christopher Fish tycks gå från klarhet till klarhet. Frågan är dock om han är den som ska driva hela laget. Är det inte en aning för mycket begärt?
I tider av ständig motgång är det naturligt att allt fler spelare sällar sig till den grå massan, blir en i mängden. Finns det ingen ledare att ta rygg på får man följa den med gamnacke, typ. Inte optimalt. Vår nye lagkapten, Fredrik Johansson, gör alltid bra dagsverken. Vi får förlita oss på att Fredrik genom sitt agerande på isen, och i båset, iklär sig rollen som lagets härförare.
Nu kanske jag är lite orättvis i min beskrivning men min spontana känsla är att spelarna mer gömmer sig bakom varandra än kliver fram för tillfället. Med detta menar jag att spelarna inte riktigt vågar spela ut alla sina trumfkort på isen. De håller igen lite. De vill inte riskera något. Vill inte tappa pucken, få en spelvändning mot sig, och blir därmed hämmade i sitt agerande. Även detta ett agerande som är fullständigt naturligt utifrån den situation laget befinner sig i.
Som supporter vill jag givetvis se spelare som ständigt utmanar, försöker. Samtidigt förbannas den spelare som misslyckas. En knepig ekvation. Beslut som fattas på isen sker inom bråkdelen av sekund. Vi supportrar kan älta misslyckandet i timmar, ja rent utav i dagar. Skillnad det. För spelare gäller dock att släppa, glömma, och spela vidare. Ältande spelare gör ingen människa glad.
När det gäller vår motståndare Vita Hästen vet jag inte vad jag ska tycka eller skriva. Ett knepigt lag. Ett lag som stundom ser närmast kollektivt stelopererade ut för att i nästa ögonblick spela en vägvinnande ishockey. Senast såg jag dem bli besegrade på bortaplan av Tingsryd. Deras insats imponerade inte på en fläck. Inte ens deras powerplay lockade till kittlingar. Längst bak har de en målvakt vid namn Axel Brage. Någonstans där framme finns Marcus ”Macke” Eriksson. Utöver detta inte mycket mer. Åtminstone inte sett till hur de presterat på isen. Trots detta har Hästen segat sig upp och förbi oss. Iofs en inte speciellt anmärkningsvärd prestation då vi själva inte vunnit en match sedan säsongen 2009, typ.
Trots att jag anser Hästen, spelmässigt, vara ett rätt mediokert lag är jag inte ett dugg övertygad om att de kommer spela mediokert. Huru det blir med den saken får vi besked om under kvällen. Blir det skritt, trav, galopp, eller sporrsträck? Kanske skenar det iväg till vår fördel?
En otroligt viktig nyckel i kvällens match blir vårt målvaktsspel. Ett understatement, närmast. På något sätt känns det som om det vi allra mest behöver nu är en målvakt som gör idioträddningar, står på huvudet, spikar igen. Utifrån det kan vi börja jobba för poäng och segrar.
Nu kör vi över hästarna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar