Seger mot KHK..

Vad ska han tro inför nästa match?

Som någon säkert noterat skriver jag inte inlägg med samma frenesi som tidigare på bloggen för tillfället. En anledning till detta är den anspänning man lever i för tillfället. De sista veckorna har inneburit massor av anspänning då Gulsvart spelat "avgörande matcher" i parti och minut. Det har varit kniven mot strupen allt sedan den olyckliga hemmaförlusten mot Timrå i omgång 45. En förlust som innebar att vi tappade mark mot Malmö och KHK som fortsatte att vinna. I omgången efter mötte vi Rögle och stod länge avklädda och närmast förnedrade på isen. En ny förlust stod för dörren och avståndet upp till våra konkurrenter tycktes växa än mer. Då kom ett av denna säsongs flera mirakel. Under matchens sista 10 minuter hämtade vi in 0-4 till 4-4 och lyckades stjäla en poäng. Så här i efterhand kan jag konstatera att den vändningen betydde så mycket mer än bara en poäng. Den poängen gav laget just den energiboost som behövdes för att på allvar ta upp jakten på en finalplats. Eller vad sägs om dessa resultat i de följande omgångarna:

Mora -Västerås  0 - 2

Karlskrona -Västerås 2 - 1 (förlust i sudden)

Västerås - BIK Karlskoga 3 - 2

Västerås - Malmö 3 - 2

AIK - Västerås  2 - 3

Västerås - Björklöven 5 - 3

Efter vändningen mot Rögle spelar vi av de sista sex omgångarna utan förlust vid full tid. Vi plockar 15 av 18 möjliga poäng. Där någonstans började jag verkligen tro att vi skulle kunna vara med i kampen och SHL-platser. 

Nu har vi följt upp denna fina svit med att vinna första matchen i bäst av fem mot erkänt starka Karlskrona. Detta inför en kokande hemmaarena utan att spelarna drabbats av det återkommande syndrom vi sett tidigare säsonger. Ni vet vad jag menar, tror jag. För första gången på många år ser jag ett lag, ett kollektiv, som går ut på isen i avgörande lägen utan att darra det minsta på manschetten! Först hemma mot BIK, sedan Malmö, och när det till slut skulle avgöras mot ett vilt kämpande Björklöven. Det var inte lätt, men, vi vann varje match. Vid varje tillfälle lät jag mig imponeras över lagets enorma tillit till sig själva. Underbart!

När det gäller vår insats mot Karlskrona under onsdagskvällen vill jag beteckna insatsen som - solid! På annat sätt kan jag inte beskriva det hela. Det är nästan utan undantag den samlade kraften hos varje enskild spelare som just nu bär laget fram till seger efter seger. Ingen spelare faller ur ramen. Alla tycks prestera i paritet med sitt maximum. I och med att alla spelare håller en sådan jämn och hög nivå skapas utrymme för enskilda spelare att kliva upp en nivå till. Tänker på en spelare som Nick Angell. I takt med att spelare runt honom börjat prestera allt bättre har han själv höjt sitt spel minst två klasser. Det syns som om han blir inspirerad av sin omgivning, helt enkelt. Jag måste erkänna att Nick just nu spelar på en nivå som jag inte förväntat mig. Vilken skillnad mot tidigare under säsongen då Nick pendlade mellan godkända till rätt usla insatser. Nick är helt enkelt väldigt, väldigt, bra just nu.

Man ska dock komma ihåg att det räcker inte med att några enstaka spelare plötslig höjer sin nivå. Det har vi sett allt för många gånger tidigare. Framgången idag bygger helt och hållet på ett oerhört starkt kollektiv som ger utrymme för enskilda spelare att briljera lite extra.

Ta bara en spelare som Jonte Berg. Kolla hans kolumn för mål och assist. Inte mycket bling där inte. Inte mycket att hänga i julgranen när man ska skriva sitt CV.  Samma sak med Mathias Bromé. Tittar man däremot vad de tillför i match efter match för laget så blir bilden helt annorlunda. Det är just spelare som Berg och Bromé som bidrar till att kollektivet blir så oerhört starkt. Killar som tar den roll de får och ger 100% varje gång de går in på isen.

Det är lätt att glömma alla de spelare som utgör grundbultarna i ett lagbygge. Det är så mycket enklare att premiera de spelare som petar in ett avgörande mål. Det är oftast målgörarna som får alla stora rubriker medan "brunkarna", "vattenbärarna", får framleva sitt liv i medieskugga.

Det enda som "oroar" mig inför vårt fortsatta finalspel mot KHK är vår oförmåga att göra mål på alla de chanser som skapas! En tendens som varit tydlig både under säsong och nu under de senaste omgångarna. Vi belönas väldigt sällan med "skitmål". Även vårt powerplay har mer att önska. Så länge vi inte gör mål i pp kan det inte få godkänt.

Jag tar inget för givet men min spontana känsla är att KHK kommer tvingas spela på absolut topp i kommande matcher för att kunna rubba oss. Vi tycks hittat en metodik i hur vi ska bemöta deras sätt att spela. Det skulle inte förvåna mig speciellt mycket om vi lyckas vinna nästa match. Vi ser just nu lite tyngre och homogenare ut som lag, helt enkelt!

Jonathan Bjurö hade ingen lätt uppgift mot KHK. Fick tidigt kapitulera för ett skott och fick därefter mest stå och titta på i långa stunder. En otacksam uppgift för en målvakt. Han fick aldrig möjlighet att revanschera sig för detta insläppta mål. Kort sagt blev det till en match där han hade allt att förlora. KHK fick endast iväg sexton(!) skott mot mål under hela matchen och det är inget som håller en målvakt varm, precis. 

Nu går vi för andra raka...