Seger - och skador!

En viktig seger togs mot Oskarshamn men det som oroar mig för stunden är skadeläget efter matchen. Tre spelare lyckades(!) skada sig(skadas) under den sista perioden. 

Johan Jonsson slängde sig för att bryta en passning och rammade kortsargen med huvudet före. Reste sig dock och fortsatte spela. Är han hel kurant eller kommer det lite surt efter?

Erik Andersson blev tacklad olyckligt med befarad hjärnskakning som följd. Kan bli borta några matcher, minst!


Jeremy Williams försökte sig på en tackling i anfallszon som resulterade i att han själv, med stor möda, kunde ta sig av isen. Såg ut som en otäck vridning av ett knä. Vi minns alla slutfasen av förra säsongen då han vred till sitt knä. En skada som bidrog till att han inte alls kunde prestera på normal nivå i kvalserien.

Matchen var ungefär som väntat. Oskarshamn var till en början försiktiga och visade tydligt att man ville klara av den första anstormningen från hemmalaget. Något man gjorde med viss möda. Vi skapade en hel del chanser de första 5-6 minuterna utan att kunna peta in pucken. Trots möjligt till ett powerplay under matchens inledning stod Oskarshamn emot. 

Istället var det Oskarshamn som gjorde första målet, i sitt första powerplay, och fick det berömda momentum i matchen. Ett inte särskilt ordnat powerplay resulterade i skott, retur, jätteröra framför Bjurö, innan Greg Squares hittade pucken och kunde skyffla in den i mål. Matchen hade därmed fått precis den utveckling som jag fruktat innan nedsläpp.

För första gången på fem matcher blev vi nu det lag som tvingades jaga. Jaga en kvittering. Anfalla mot ett mer samlat försvar. Alltid en knepig uppgift då risken för snabba spelvändningar blir mer överhängande.

Lyckligtvis fick vi själva chansen till nytt spel i powerplay och denna gång var det inget snack. Det tog bara drygt 25 sekunder innan Marcus Söderkvist hittade fram med en passningen till Jeremy Williams som snyggt krutade in kvitteringen till 1-1. 

Efter målet kändes det som om vi tog tillbaka initiativet igen. Frågan var bara om vi skulle kunna göra ett eller annat mål i den andra perioden och därmed få samma utveckling som i de senaste vinstmatcherna. Gemensamt för alla dessa matcher är att vi gjort ett målmässigt ryck i andraperioderna för att sedan bevaka ledningen i den tredje.

Den andra perioden blev stundtals en rätt rörig historia. I takt med att Oskarshamn började spela mer och mer ”desperat” fick vi själva det allt svårare att hålla de egna linjerna i spelet. Trots att vi gjorde ett oerhört vackert mål i powerplay(Dustin Johner) fram till 2-1 så förmådde vi inte hänga av IKO. Istället fick Oskarshamn chansen, och tog den, i ett nytt powerplay. Efter ännu ett föga kontrollerat powerplay där pucken studsade ”fram och tillbaka” hamnade trissan mitt i gapet på Oskarshamns Fredrik Styrman som elegant i bortre krysset. Bjurö i hemmakassen helt chanslös då fyra, fem, man stod framför honom och skymde.

Lyckligtvis bjöd Oskarshamn oss på en fin spelvändning, 3 mot 1, några minuter senare och vi kunde återta ledningen. Målet av Jeremy Williams på fint pass från Mikael Fryklund. En knapp ledning inför avgörande sista perioden.

Om den sista perioden finns inte så mycket att skriva om. Inget mål föll och vi lyckades hålla undan Oskarshamns försök till kvittering. Det mest dramatiska var de olyckstillbud jag skrev om i inledningen av detta inlägg. Även om vår defensiv var betydligt svajigare denna match så lyckades laget hålla undan fram till slutsignalen och bärga ännu en seger. Men, lite dramatik bjöds vi på i slutskedet. Oskarshamn tog som sig bör ut målvakten och under matchens sista skälvande sekunder lyckades de skapa några riktigt heta lägen framför Bjurö. 

Sammantaget en match som vi vinner mer på kamp än på bra spel. Den fart och energi laget visade upp i de tidigare vinstmatcherna på hemmaplan fick denna gång ersättas med hårt jobb. Det handlade mer om ren överlevnad, att försvara ledning och poäng, än att försöka sig på briljanta offensiva räder.  I det längre perspektivet är det naturligtvis alldeles utmärkt att laget klarar av att spela på olika sätt men ändå vinna sina matcher. 

Martin Filander uttryckte väldigt bra vad jag själv upplevde under match. Många spelare tog små felbeslut som gjorde att spelet stundtals såg taffligt och hafsigt ut både offensivt och defensivt. Ingen spelare föll ur ramen men noggrannheten i alla små detaljer fanns inte denna gång. 

Avslutningsvis är jag naturligtivs oerhört nöjd med seger och tre poäng. Oskarshamn spelade ett väldigt ”annorlunda” spel som var svårt att stå upp emot. De gick mycket på halvchans, kastade puckar åt alla håll i anfallszon, och ställde till med mycket oreda för oss med detta oortodoxa spelsätt.

I efterspelet till matchen undrade många huruvida Evan McGraths tackling mot Erik Andersson skulle få något rättsligt efterspel. Tydligen kommer domare Lyth göra en efteranmälan om händelsen. Själv upplevde jag inte tacklingen som särskilt brutal. Mer kunde den beskrivas som onödig eller vårdslös. Nu var dock oturen framme och smällen tog olyckligt med befarad hjärnskakning som följd. 

Det jag, och många med mig, blev mest upprörda över vid denna situation var domarens undfallenhet att blåsa av spelet då Erik Andersson staplande, raglande, försökte ta sig till båset. Såg riktigt obehagligt ut. En spelare som får en smäll mot huvudet ska INTE behöva kämpa sig till båset och ett byte. Skandallöst agerande av ALLA tre domare på isen. 

Ibland önskar man att ishockeyspelare har lite av den FairPlay som fotbollsspelare har när någon bevisligen blivit illa skada. Då spelar man bort bollen och får att avbrott i spelet så den skadade kan tas om hand. 

Tack för tre poäng och nu går vi för sjätte raka...