Västerås - AIK 1-2

Mörker..

Ny förlust. Nytt spelmässigt platt fall. Nytt ångestfyllt framträdande. Ny medioker insats. Nytt slag i ansiktet på framgångstörstande supportrar och publik. Kort sagt ett jädrans elände. Man blir gärna lite tjurig nu. Lite butter och inåtvänd. Småsur, helt enkelt. Så, nu var det sagt. Nu kan jag gå vidare i livet.

Tänk om det vore så enkelt. Att bara släppa eländets elände och gå vidare. Man önskar man kunde göra så. Bara vända ryggen till och intala sig att det kommer nya chanser. Normalt sett berömmer jag mig själv för att kunna hålla en viss distans till mitt lags framträdanden. Både i med och motgång. Inte sväva iväg för mycket när det går bra och inte gräva ned mig för mycket när det gå emot. Men nu vete sjuttons hur jag ska förhålla mig. Det liknar helt enkelt mest skit nu, på ren svenska!

Dagens match följde ungefär samma manus som tidigare matcher. Detta trots att vi lyckades ta ledningen. Inte ens det hjälpte för att få demonerna att lämna laget. De demoner som tydligen håller alla spelare i ett fast grepp. 

Dagens bäste spelare anser jag att Conny Strömberg var. Trots alla sina tillkortakommanden när det gäller tex skridskoåkning, fysiskt spel, och uthållighet så är det han som bjuder till. Det är "Den Gamle" som i byte efter byte söker, försöker, och hittar möjligheter. Han kämpar, sliter, snackar och svär, men får inget tillbaka. Den ena mackan efter den andra som han serverar sina lagkompisar fumlas, slarvas, och kastas bort. Nåja, vid ett tillfälle gick det vägen. Dustin Johner lyckades förvalta hans delikata framspelning till 1-0. Men sen då? Sen tog det stopp. Conny var sedan ytterst nära att på alldeles egen hand fixa en kvittering i tredje perioden men fick se sitt skott fastna i målramen. All heder till Strömberg, banne mig.

Men offensiven. Offensiven. Var är den?  

Mer än så vill jag inte skriva just nu. Vill sova på saken och återkomma...