Upp och ned...

För oss Västeråsare känns livet lite så just nu, upp och ned. Åtminstone för oss alla som håller på stadens ishockeylag. Inför säsongen fanns stora förhoppningar. Några av de spelare, nyförvärv, som bidrog till detta var:

- Dustin Johner (F)(ny)

- Nick Angell (D)(ny)

- Matt Fornataro (F)

- Evan McGrath (F)

- Jeremy Williams (F)

Inga dåliga namn samlade i ett och samma hockeylag. Var för sig spelare som troligen skulle gå in i vilken förstafemma som helst i hockeyallsvenskan. Till detta kan vi lägga några andra nykomlingar:

- Johan Jonsson (D)(ny)

- Simon Fredriksson (D)(ny)

- Broc Montpetit (F)(ny)

- Jonatan Bjurö (G)(ny)

- Eddie Davidsson (F)(ny)

Nu sitter vi med facit efter tio omgångar och det är ingen munter läsning. Lagbygget känns för tillfället inte särskilt rustikt. Ett lagbygge signerat av vår sportchef Niklas Johansson.

Som lekman anser jag att ovanstående spelare är riktigt bra spelare. Spelare som mer än väl, var för sig, uppfyller den kravbild man kan kräva för spelare i hockeyallsvenskan. Några av dessa spelare skulle troligen kunna ta plats i ett SHL-lag. Kort sagt en samling med redigt kompetenta ishockeyspelare.

Men, så har vi detta med tabellen! Vi ligger just nu under, ja just det, under det sista strecket. Det lag som jag förväntade mig skulle ligga och nosa i toppen av tabellen ligger just nu på kvalplats för att undvika degradering! Vem kunde tro det innan serien startade? Inte jag, i alla fall.

I tider av motgång vill vi alla finna snabba lösningar. Där befinner vi oss just nu. I sportens värld är det mesta antingen eller. Succé eller fiasko. Vi är snubblande nära det sistnämnda. I mångas ögon är vi redan där. Så långt vill jag inte gå, ännu. Om det vore en sluttabell hade fiaskostämpeln självklart varit gjuten, men lyckligtvis är det inte så. 

Vad jag konstaterat med detta inlägg är att vi i truppen har en hel del kompetens. En kompetens som för tillfället inte visar sig i form av sportsliga framgångar. Det är nu det krånglar till sig. Det är nu det blir svårt. Det är nu jag ställer mig frågan - varför? 

Varför har vi hamnat där vi nu befinner oss? En annan fråga är hur vi ska hantera detta? Ska vi lägga oss ned och dö eller ska vi våga tro på förändring? Ska vi roa oss med att leta syndabockar eller ska vi tillsammans, spelare, publik, sponsorer, supportrar ställa oss upp i motgångens stund och försöka bidra till att lyfta laget? Jag lutar åt det senare alternativet. 

- Jag vägrar ge upp!

- Jag tror på bättring!

Att alla spelare, mer eller mindre, underpresterat har de själv förstått. Att Martin Filander ännu inte lyckats i sitt uppdrag som ansvarig tränare är uppenbart. Att ständigt påpeka detta faktum bidrar inte till att skapa ny, och positiv, energi. Tvärtom riskerar vi då att permanenta det tillstånd av uppgivenhet som redan börjar signaleras. Det är inte bra, inte bra alls.

- De ansvariga ledarna inom föreningen har en extremt viktig tid framför sig. Deras beslut de närmsta dagarna måste vägas på guldvåg. Nu måste de, tillsammans, ge oss alla intrycket av att de vet vad de gör. Det är det första viktiga steget för att återskapa förtroendet för laget hos publik, sponsorer och supportrar samt, inte minst, ge spelartruppen positiv energi.

Jag har varken tillräcklig insikt eller kunskap för att komma med en lösning för dagen men jag kan åtminstone bidra med mitt aktiva stöd. Genom att fortsätta gå på matcher, hålla på mitt lag, vill jag dra mitt strå till stacken.

Alla till ABB Arena!