7 oktober 2014

Kötta!



Så är det. Sist på pucken, är jag. Tänker ta upp något som många andra redan noterat. Allt från Experter på Viasat till experter i TV-soffan. Jag tänker på detta med allt kladdande med trissan! Har nu sett ett antal matcher med våra konkurrenter i hockeyallsvenskan. Gemensam nämnare för dessa är att de inte kladdar med gummit. Med detta menar jag att de  fort som attan skickar trissan vidare till en annan kompis. Denna enkla(!) metodik skapar något som kallas för fart. Fart är bra. Fråga bara Leif "Strumpan" Strömberg. 

I den senaste matchen vi spelade, borta mot BIK Karlskoga, satt jag och kollade in just detta. Hur hanterar våra spelare gummit just nu. Det var då jag kom till insikt. Våra spelare vill hålla i gummit lite för länge. Vad nu detta kan bero på. Kanske osäkerhet. Kanske en missvisad vilja att agera. Genom att ta tag i trissan tar de tag i händelserna, typ. Tanken må vara god med det är nog inte framgångsvägen just nu. Kanske inte ens någonsin. 

De lag som firar triumfer i serien just nu är de lag som kladdar minst med gummit. Metodiken är enkel. Matematiken och fysiken likaså. En puck, trissa, färdas snabbare över isen än den snabbaste hockeyspelare. En puck som hålls med klubba av spelare färdas inte lika snabbt. Enkla fysikaliska lagar. En spelare med puck är lättare att bromsa in än en puck som ensam färdas snabbt över isen. Fundamentalt, sa Bull!

Fart i spelet skapas med andra ord inte av att puckförande spelare tar fart. Fart skapas genom att spelare med fart får pucken. Någonstans här får våra spelare inte ihop ekvationen just nu. Allt bottnar säkert i flera faktorer. En kan vara rädslan att tappa pucken. Lika bra att hålla i. En annan att man inte tror sig klara av att slå en passning på bladet till en framstormande kompis. Säkrast att - hålla i. Ytterligare en faktor kan vara den grundläggande rädslan att förlora. Bäst att hålla i. Så länge man håller i pucken kan inte andra laget göra mål.

Typexempel på en sådan spelare i vårt lag just nu är Evan McGrath. Kanske vår mest spelbegåvade spelare. Istället för att ta fart, få ett pass, skicka trissan till en kompis, ta mer fart och få tillbaka pucken väljer han oftast att - hålla i. Och hålla i. Och hålla i. Han håller i så länge att spelet runt om honom stannar av. Alla undrar "när ska han passa". Nåja, kanske inte riktigt så, men något ditåt. Han är inte ensam om detta fenomen. Även Matt Fornataro gör sammaledes allt som oftast. Håller i, håller i, och fastnar till slut längs sargen. Systemfel, banne mig. Till och med vår ytterst spelbegåvade back Nick Angell har fastnat lite i samma fälla. Det är bra att han har förmågan att "hålla i pucken" och söka ett säkert pass ur zon. Men, ibland tenderar även han att hålla i, hålla i, och hålla i. 

Håller man i pucken för länge i uppspelsfasen stöter man genast på patrull i form av motståndare som hinner vända hem och ställa upp med styrspel i mittzon. Inte bra alls, sa Bill! Vår forwards får det tufft att överhuvudtaget hitta vägar genom mittzonen. 

Håller man i pucken lite för länge när man väl tar sig in i anfallszon så händer samma sak där. Motståndarna hinner hem, ställa upp en box framför målvakten, och chansen att komma in på mål minimeras.

Vad Bloggen efterlyser i kommande matcher är att spelarna spelar mer med raka rör. Skicka pucken längs sargen till forwards som får förlänga ned i motståndarnas kortsarg. Inte så vackert, men ack så effektivt. Vi minimerar risken att tappa puck och få spelvändingar mot oss( i mittzonen) samtidigt som vi sätter tryck mot motståndarnas backar. En enkel spelmodell som ger fart. En fart som kan nyttjas till att sätta press högt mot andra lagets backar och en fart som kan användas till hemjobbet. Fart, fart, fart. Det är nyckeln, anser jag. När vi väl får tag på trissan ska den in mot mål. Kötta!

Alternativet är att vi spelar oss in motståndarnas zon och omedelbart skickar trissan mot mål. Hela tiden. Inget tjafs. Strunta i finesserna. Strunta i finliret. Kötta. In med puck, spelare, i trafiken framför mål. Kötta. Kötta.

Med tanke på våra spelares minimala självförtroende just nu tror jag denna spelmodell skulle kunna vara så god som någon annan. Går inte att misslyckas med då genomförandet inte ställer andra krav på spelarna än rätt inställning.

Så, mitt tips till coachen blir: KÖTTA!




1 kommentar: