7 februari 2016

Äntligen seger....

Swehockey



2015-12-27
Ovanstående datum är då vi senast vann en match. Helt makalöst! Hemmamatch mot Mora som vi vann med visst besvär. Dagen innan hade vi vunnit borta mot samma Mora. Två segrar som då satte stopp för en besvärande förlusttrend. Hela laget, med Filander i spetsen, trodde sig äntligen kommit ur den negativa trenden. Plötsligt andades vi alla lite morgonluft. Nu skulle det äntligen vända. Men, se så det blev. Redan i nästkommande match, borta mot Pantern, sprang vi på den berömda pumpen igen. Trots två tunga segrar mot Mora räckte detta inte till för att få fart på laget. Pantern bjöds två mål i inledningen av matchen och vi hade inte kraft, eller ork, att komma ikapp. Sedan följde alltså tio(10) matcher innan nästa seger bärgades i form av dagens viktoria mot Sundsvall. Man tar sig för pannan. Vilken märklig säsong?

Först i sin sjunde(!) match som ny tränare lyckades Appelgren få stopp på förlustsviten. Det var minsann på tiden, kan man säga. 

Dagens match mot Sundsvall präglades av två saker, som jag ser det. Ett Gulsvart som bestämt sig för att eliminera alla misstag i egen zon samt ett Sundsvall som inte riktigt hade kraft att sätta oss på några större prov, åtminstone inledningsvis. Det var en match som framfördes i ett makligt tempo. Då och då  lyckades vi etablera ett visst tryck mot Sundsvalls mål utan för den skull hota riktigt ordentligt. 

Trots det lite avvaktande spelet från vår sida hade vi denna gång studsar med oss. Och lite domslut. Via ett powerplay lyckades vi peta in 1-0 genom Matias Myttynen och när sedan Jan Urbas pillrade in 2-0 kunde jag plötsligt börja andas lite tillförsikt. 

På tal om att inte strula till det i egen zon så var detta exakt vad laget gjorde vid ett tillfälle i den första perioden. Ett "hemspel" från back till egen målvakt var ytterst nära att resultera i ett Sundsvallsmål! Det hade varit en riktigt käftsmäll mot laget om den pucken trillat in.

Genom ett elegant mål fram till 3-0 i inledningen av den andra perioden (Nick Sorkin) började jag för första gången på mycket länge tro på en seger. Men bara lite. Än fanns massor av tid att sjabbla till det. 

Som tur var lyckades vi hålla tätt bakåt fram till matchminut 51 då Markus Kinisjärvi lyckades peta in en reduceringspuck. Efter reduceringsmålet var det en ren pina att följa slutdelen av matchen. Jag satt bara och väntade på det obligatoriska hjärnsläppet hos någon spelare som på något sätt skulle bjuda in Sundsvall till ännu en reducering. Och visst var det nära, flera gånger. Men denna dag, som idag är, var det faktiskt vi som hade det omtalade flytet. Så otroligt skönt!

Spelmässigt var vi inte bättre än Sundsvall, men, det skiter jag högaktningsfullt i. I hemmamatchen mot Sundsvall dominerade vi långa stunder, men fick stryk på straffar. Idag var vi effektivare än våra motståndare. Det räckte bra. 

Jag gillar Leffe "Strumpan" Strömberg på alla sätt och unnar honom allt gott. Men just idag känns det väldigt ok att ha snuvat honom på både poäng och seger. Det kan han ha.

Att dela ut spelarbetyg efter dagens match är helt ointressant. Idag var spelarnas enda uppgift att bärga tre poäng. Ingen spelare fick falla ur ramen och tumma på den gameplan som Appelgren ritat upp. I det stora hela följde alla spelare planen och därför lyckades laget ta den efterlängtade segern. 

Till er som rynkar på näsan åt en seger mot bottenlaget Sundsvall säger jag bara: -Det finns inga enkla motståndare. Samma Sundsvall vann sin förra hemmamatch mot Vita Hästen. Ett Vita Hästen som vi själva inte tog poäng mot när vi mötte dem senast!

Jag drar en lättnadens suck över att vi, laget, äntligen fick vinna men än är det långt kvar innan det går att andas ut. Först och främst gäller att laget skaffar sig marginal nedåt i tabellen. Inget jädrans nedflyttningsspöke ska få visa upp sitt fula tryne för oss. Därefter, om allt faller väl ut, kan laget börja titta framåt och uppåt. Men först då. En sak i taget, med andra ord.

Nu kommer ett väldigt lägligt uppehåll för vårt lag. De får nu chansen att läka lite småskador och under en längre sammanhängande period anpassa sitt spel mer som Appelgren önskar. Det är alldeles förträffligt. 

Nu jävlars vänder det!


6 februari 2016

Kräftgång mitt i vintern....

Två nya tunga förluster inkasserade. Almtuna hemma och AIK på bortaplan. Närmast på schemat väntar Sundsvall. Med lagets nuvarande form är inte sannolikheten stor att det blir en vändning ens mot bottenplacerade Sundsvall. Botten och botten, förresten! Vi är själva ett bottenlag, numera. 

Genom åren har jag naturligtvis varit med om saker som varit värre än den situation vi nu befinner oss i. Degradering från Elitserien var inte munter. Konkursen inget som gjorde att man slog klackarna i taket. Förra säsongen då vi hade två chanser att ta oss till SHL, men misslyckades, svider fortfarande. 

Jämförelsevis är denna säsong lindrigare ur ovan nämnda exempel. Vi har faktiskt, hur märkligt det än kan låta, ännu chansen att avrunda denna säsong på ett anständigt sätt. Men, det börjar brinna i knutarna. Livlinorna förbrukas i oroväckande snabb takt. 

Vi ligger i dagsläget på plats tolv(12). Den sämsta placeringen någonsin i föreningens historia som allsvenskt lag. Ja, jag vet att vi var nere och vände på samma placering förra säsongen men nu är det värre. Då var det i början av säsongen med många matcher kvar att rädda ansiktet. Nu återstår knappa åtta(8) omgångar att rädda skinnet. En väldig skillnad. Det är till och med så att nedflyttningsspöket börjar anas i korridorerna!

På olika sociala forum går diskussionens vågor höga. Den fråga de flesta ställer sig är hur i all världen vi hamnat i denna brydsamma, och pinsamma, situation. En del supportrar bryr sig inte så mycket om "varför". De vill se åtgärder. Att det händer något. Andra funderar lite mer analytiskt och försöker förstå det mentala spel som pågår just nu i skallarna på alla spelare. 

Personligen är jag av den uppfattningen att man måste börja i rätt ände för att få ordning på eländet. Vad som är rätt ände är dock inte alldeles självklart. Föreningen antog att ett byte av tränare skulle vara ett lyckat drag. Detta var något som högljutt efterfrågades av många supportrar. Vi kan nog enas om att utfallet av detta blivit magert. Laget har inte direkt briljerat i sina framträdanden efter att Appelgren tillträtt. 

Det man kan fråga sig, med all rätt, är vad Appelgren kan förväntas åstadkomma, egentligen? Det var ingen avundsvärd situation för honom att komma in i. Möta ett gäng spelare med gamnackar, helt i avsaknad av självförtroende, samt tyngda av stundens allvar. Som utomstående är det klädsamt att inkludera denna problematik. 

En spelare berättade för mig att när de kommer ut på isen så vill de göra allt rätt, men, rädslan att inte göra rätt skapar en omedveten passivitet. Spelarna hamnar en halv sekund fel i alla moment. De kommer på rygg på sina motståndare. De når inte fram till den lösa pucken. Hinner inte in rätt i närkamper. Detta skapar en stress. En stress som gör att man vill göra för mycket. Istället för att lita på varandra vill man hjälpa till. När man försöker hjälpa till tappar man samtidigt markering på en motståndare. Försiktigheten, eller passiviteten, som uppstår skapar i slutänden en situation där alla spelare mer eller mindre planlöst jagar runt i egen zon för att försvara det egna målet. Hönsgården är ett faktum.

Ett tydligt exempel på detta såg vi i den andra perioden senast hemma mot Almtuna. Då kom banne mig alla spelare fel, hela tiden, på isen. Speciellt i den egna zonen. Till och med hönsen i den berömda hönsgården är mer strukturerade än vad våra spelare var då.

"Men vad fan!" kan någon tycka. "Ska det vara så jävla svårt?". Ja, det kan det vara. Det kan vara oerhört svårt att göra rätt när oron att göra fel tar över agerandet. Och det är någonstans här som Appelgren måste jobba med spelarna. Han måste på något sätt övertyga spelarna om att de kan sin sak. Att de bara ska göra sitt jobb. Inte krångla till det. Appelgren måste ingjuta mod hos spelarna. De sista spelarna behöver i rådande läge är bannor eller gap och skrik. Det spelarna, laget, Appelgren, föreningen, supportrar allra mest behöver är dock en seger. En enda seger. 

Den stora frågan är då om laget ska lyckas åka upp till Sundsvall och äntligen, efter tio omgångar, lyckas inkassera en seger. Ett Sundsvall som alltid har varit en ytterst krånglig motståndare. Ett lag som med små medel ofta lyckats hitta vägar att vinna mot oss. 

Med tanke på den senaste tidens icke-prestationer av vårt lag är jag faktiskt direkt orolig inför morgondagens match. En sak är i alla fall fullständigt klart. Att vinna är att börja i rätt ände av problematiken!

Det om detta..



1 februari 2016

Ett lag för playoff...

"I tider då det blåser emot gäller att hitta lä"



Under gårdagen passade jag på att besöka lagets träning i ABB Arena. Den som förväntat sig ett gäng gamnackar komma ut på isen med tunga steg fick definitivt fel. Det var ett glatt och harmoniskt gäng hockeyspelare som äntrade isen. Tränare Appelgren åkte inledningsvis runt och småpratade med olika spelare. Det såg väldigt avspänt och kamratligt ut. När väl övningarna drog igång var det dock fullt fokus hos alla spelare. 

Alla som någon gång hållit på med lagidrott vet nyttan med att det i allvaret finns lite bus och skoj. Precis så var det på isen. När det fanns läge passade spelare på att busa lite med varandra. Precis som det ska vara. Även om det handlar om elitidrott där mycket står på spel är det aldrig fel med lite skratt och glam. 

På ABB Arenas läktare fick jag sällskap av två kunniga representanter från VIK Support. Tillsammans satt vi och diskuterade det som hänt under säsongen samt försökte analysera orsaker. Många tankar dryftades men om vi blev klokare eller inte låter jag vara osagt. Det vi till slut enades om var att det lag som vi nu har sannolikt är mycket väl rustat för att spela viktiga matcher. Matcher av slutspelskaraktär. Matcher där man inte längre räknar poäng utan bara segrar. Jag tänker naturligtvis på playoff-matcher. Vinna eller försvinna, typ. 

Sällan har vi haft så många stora och tunga forwards som vi nu har. Vi har alla sett vad dessa herrar kan åstadkomma i offensiven när spelet klaffar. Det finns en handfull spelare som säkerligen formligen kommer älska när allt står på spel. Ta bara en spelare som Nick Sorkin. Han är den perfekte spelaren för just den typen av matcher. Alla vet vi hur överjävligt bra transatlanter kan prestera när det verkligen gäller. I Sorkin har vi en framtida matchvinnare, banne mig.

Om någon nu mot förmodan tvivlar på denna min framställning så ha i minnet de gånger, visserligen ännu få, som laget fått fart på offensiven. Då jävlars i min låda är vi tunga att möta, svåra att stå emot. Kan tränare Appelgren hitta den optimala balansen, med fingertoppskänsla sätta ihop de bästa formationerna, då blir det åka av.

I laget finns ett antal spelare som varit med förr, som stridit framgångsrikt, och fört sitt lag vidare. Gemensamt för dessa spelare är att de vet exakt vad som krävs. Lihagen är ett utmärkt exempel på detta. Tre lag har han varit med och fört upp i högre divisioner. Lihagen är en av de spelare som bidragit när det gällt som mest. Ja, jag vet. Lihagen har inte direkt övertygat så här långt, men, jag är övertygad om att han vaknar till rejält när det gäller.

Vi kan denna säsong få uppleva motsatsen till många tidigare säsonger. Ett lag som presterar som bäst när det gäller som, mest! När senast var vi med om detta? Jo, säsongen då vi gick upp i dåvarande elitserien.

Vi som var med minns resan. En misslyckad grundserie, en jobbig fortsättningsserie, playoff-matcher, och slutligen Kvalserien. Någonstans på denna väg, fylld av motgångar, vaknade plötsligt laget till och blev en okuvlig maskin. Ostoppbar. Innan vi visste ordet av hade vi nått målet, Elitserien, och vi nöp oss i armar och ben. Hur var det möjligt, hur gick detta till? En sak, en oerhört viktigt ingrediens, var att spelarna aldrig någonsin gav upp.

Ja, jag är månne både naiv och dement, men det är ett rent tjänstefel av oss alla att ge upp denna säsong...


Mot playoff....





















Fägerblad är Gulsvart...

"Att säga sanningen har många fördelar. Den första är att människor förbluffat iakttar hur naturligt man ljuger" 
[Jean Dutourd]

För en tid sedan dök det upp ett illasinnat rykte om att vår nytillträdde klubbchef, Johan Fägerblad, inte hade Gulsvart som sitt favoritlag! Problemet med denna typ av ryktesspridning är att den har en obehaglig förmåga att leva sitt eget liv. Sprids den tillräckligt länge, och långt, kan den tyvärr omvandlas till en form av sanning. Detta var något jag tog fasta på och påbörjade en egen liten undersökning för att se om det fanns någon sanning i detta påstående. 

Den som spred påståendet hänvisade till en artikel i VLT. Som ett första steg satte jag mig därför att läsa igenom alla artiklar där Johan Fägerblad förekommit sedan han tillträdde sin tjänst. Även kommentatorsfältet till respektive artikel granskades. Utfallet blev negativt i den bemärkelsen att jag inte fann något i dessa artiklar som stödde ryktesspridningen. 

Nästa steg var att kontakta en journalist på VLT, Kevin Johansson, och genom honom få vägledning i frågan. Inte heller han kunde erinra sig att något framkommit i VLT:s artiklar som bekräftade ryktet.

Som ett sista led i min egen lilla efterforskning tog jag kontakt med huvudpersonen själv, Johan Fägerblad. Jag frågade om han vid något tillfälle, sedan han tillträdde, kunde gjort ett uttalande i frågan som eventuellt kunde misstolkas. Johan var helt oförstående till detta påstående och avvisade alla sådana antydningar bestämt. 

Det närmaste "sanningen" till ryktets uppkomst jag kommit är att det vid något tillfälle funnits en kommentar till ett inlägg där VLT skrivit om klubbens nya organisation. Dock ska denna kommentar ha gällt klubbens nye ordförande, inte klubbchef. Förvirrande, minst sagt. 

Det tråkiga, som jag ser det, är att denna typ av rykten gärna dyker upp i tider av motgång. Ofta har avsändaren en egen agenda och använder ryktesspridning för att underbygga sin egen tes. En ryktesspridning som ofta är oerhört svår att bemöta. Själv tycker jag detta är både osmakligt och smutsigt. 

Jag vill inte på något sätt göra gällande att min egen lilla undersökning står för den absoluta sanningen men trots detta anser jag att ryktet kan anses som dött och begravet. Vår klubbchef är Gulsvart! 

- Alla som vid något tillfälle träffat vår klubbchef kan intyga denna min tes...

Nog om detta...










30 januari 2016

Den nye sportchefen..

Det kan inte undgått någon att Västerås söker med ljus och lykta efter ny sportchef. En oerhört viktigt position i föreningen. Näst efter klubbchefen, Johan Fägerblad, den person som mest kommer förknippas med föreningen. Att jag skriver "näst efter" är i den övertygelsen att klubbchefen alltid är den person som ska stå först i ledet. Den som driver föreningen både inåt och utåt och medialt. Det är viktigt med tydligt ledarskap. Veta vem som bestämmer.  Även i en demokratisk föreningsstruktur behövs tydlig hierarki. Om inte annat finns risk för, anarki.

Bakom vår klubbchef behöver vi nu en dynamisk personlighet som tilltalar flera målgrupper, samtidigt. En inte helt lätt uppgift för de som nu ansvarar för rekryteringen. Om jag känner vår klubbchef rätt så har han en vilja, en agenda, som han nu vill driva. I beskrivningen av den nye sportchefen finns säkerligen attribut som måste matcha föreningens framtidssyn. Föreningen vill försäkra sig om att det finns en tydlig samsyn, annars får det vara. 

Föreningen har uttryckt en tydlig vilja om att den tillträdande sportchefen skall ha lokal anknytning. En signal om något. Det är bra, anser jag. Andra tycker annat. 

Det har poppat upp en del namn som vid första påseendet kan tyckas matcha de specifika krav som ställs. Patrik Juhlin, är ett av dem. Johan Tornberg, nu verksam som tränare i Örebro, en annan. I föreningen finns redan Patrik "Z" Zetterberg. Gemensamt för alla tre är att de har tydliga rötter i föreningen och visat oerhört stort klubbhjärta. Det finns naturligtvis fler personer som kan aspirera. 

Fördelen med att rekrytera en sportchef med anknytning till föreningen är igenkännandet. En faktor god som någon annan. Både sponsorer, media, supportrar kommer sannolikt uppskatta en sportchef som tidigare visat sin passion för föreningen.  Om Patrik Juhlin nappar på uppdraget skulle inte jag grina ihjäl mig, direkt. 

Oavsett vem som tillträder som sportchef finns det självklart inga garantier att denne lyckas bättre med rekryteringar än den tidigare sportchefen. Däremot är jag fullständigt övertygad om att vi kommer få se ett helt annat tänk när det gäller lagbyggandet. Därom är jag säker på min sak. Det kommer med största sannolikhet bli ett slut med de främlingslegioner som ställts på ABB Arenas is de senaste säsongerna. 

Runt om i landet finns idag en drös med spelare som lämnat oss genom åren. Spelare som nu utvecklats i division ett och nu kan vara ett alternativ. Ett alternativ mot alla de importer som kommit och gått de senaste åren.  Det finns många fördelar med en sådan strategi. En är att risken för ett "grisen i säcken-scenario" minskar radikalt. Det är betydligt lättare att scouta  en spelare i Sverige än att förlita sig på tvivelaktiga agenter som vill sälja in allehanda spelare från lägre i ligor i USA och Kanada. Träffsäkerheten kommer bli mycket större, helt enkelt. Inte nog med det. Att värva lovande spelare från division ett innebär många andra fördelar. Inte minst socialt. Dessutom behöver inte alla nyförvärv spela 32 matcher för att "vänja sig vid ligan, den större rinken", osv.

Behöver jag påpeka att AIK använder just den värvningsstrategin! Det går rätt bra, eller hur? Ett annat lag som varje säsong bevisar att det går att hitta bra spelare i divison ett är BIK Karlskoga. Säsong efter säsong lyckas de skola in dessa spelare till att bli riktigt konkurrenskraftiga. 

Ungefär så här kan jag tänka mig hur man bygger/vill bygga nästa säsongs lag:

Importer:
- Ja, självklart, men då ska de verkligen vara spetsspelare. Ledande spelare offensivt, defensivt eller i specialteam. Kan tänka mig 3-4 spelare. (Gärna behålla Jan Urbas, Jeremy Williams)

Lovande spelare:
- Division ett. Här finns möjligheten att testa spelare. Tänker mig nu spelare som ännu inte blommat ut men som visat stabilitet. Spelare som tidigare lämnat oss då de inte ansetts tillräckligt bra kan bli ett lyckokast. Exempelvis Oscar Pettersson, Kevin Weiskog i Enköping. Två, tre spelare ur denna kategori kan mycket väl erbjudas och ta chansen. (Se exempel som Anton Mylläri och Eddie Davidsson)

Juniorer:
- Det måste finnas en öppen dörr in i A-laget för juniorer. Nu menar jag inte att juniorer ska en plats. Nej, men de ska banne mig få en reell chans att ta en plats! Att sitta ombytt som forward, eller back, men aldrig få spela, är inget alternativ. Att låta en i grunden offensiv forward komma in och spela defensivt i tre byten, är inte utvecklande. Vill man att juniorer ska utvecklas måste förutsättningarna till detta ges. Två, tre juniorer är ingen utopi i nästa säsongs A-lag. 

Då vi idag har cirka tio spelare på kontrakt till nästa säsong får dessa ses som kärnan runt vilken nästa trupp ska byggas...

Hur summerar då jag detta inlägg? Tja, kanske så här: 
- Det blåser nya vindar i Gulsvart och jag är försiktigt förhoppningsfull. Vi har ännu inte sett slutet på innevarande säsong och vet i dagsläget inte hur utfallet blir. Den sportchef som tillträder kan komma hamna i en märklig situation. Antingen ska han snabbt bygga ett lag för SHL(!) eller ett lag som på lite längre sikt ska ge oss de sportsliga framgångar vi så hett suktar efter..


Over och out...






Hästjävlar....och odugliga backar!

Odugliga backar ska bort...


Vita Hästen - Västerås 4-2
Ett fall framåt spelmässigt men två steg bakåt i tabellen, ungefär. Så kan man beskriva utfallet av matchen mot Hästen under torsdagskvällen. 

Vi gör en anständigt förstaperiod, en riktigt bra andra, och en skaplig tredje. Sammantaget tillräckligt bra spel för att kunna knipa poäng eller seger. Men, återigen, sjabblar vi bort våra chanser och ställer till det för oss själva. De senaste fyra matcherna med våra nya tränare följer ungefär samma mönster. Vi är med, vi är där, men vi förblir lottlösa.

På olika sociala medier finns lösningar på det mesta. Även på lagets prekära läge. Det handlar bara om att se ut några syndabockar som ska bänkas eller sparkas. Efter det ordnar sig allt. Nu senast fick Juha Uotila massor av kritik. "Värdelös", "oduglig", etc.  Kritiken var framför allt riktad mot hans onödiga utvisningar som gav Hästen möjlighet att göra två mål. Kritisera gärna sakligt men glöm inte bort att det finns en annan sida av myntet. Samme spelare, Juha Uotila, är den back som har bäst +/- av våra backar. 

Sett till vårsäsongen har följande syndabockar lyfts fram:
- Andreas Borgman
- Jakub Cutta
- Juha Uotila

Tre backar som ofta fått klä skott för lagets misslyckanden. Övriga backar har inte på något sätt undkommit kritik utan framställts som "misslyckade" och "odugliga" rent allmänt. En back som ofta anses fullständigt oduglig är unge Hampus Larsson. Enligt sakliga läktarbedömare "har han inte ett rätt på isen" och borde omgående deporteras till Surahammar. Tittar man dock på statistiken så har Hampus +1 efter 42 spelade omgångar. Det är inte alls värdelöst, om ni frågar mig. 

Vill man raljera lite så är allt tydligen backarnas fel. Precis allt! Om inte de vore så genomusla hade vi troligen redan nu säkrat en plats i den kommande seriefinalen. 

Backarnas +/- efter spelade 42 omgångar:
Andreas Borgman 0
Jakob Cutta -9 
Juha Uotila +7
Johan Jonsson -2
Hampas Larsson +1
Charlie Cook 0
Maksim Matushkin +5
Anton Mylläri +3 

Nu har inte alla backar spelat lika många matcher så statistiken kanske inte är helt rättvisande. Den ger dock en fingervisning om läget. Johan Jonsson började säsongen med en långtidsskada och har som exempel bara spelat 18 matcher. Charlie Cook har spelat många matcher som, center! Ska man döma av ovanstående statistik är det naturligtvis Jakub Cutta som är den största syndabocken. Bort med honom, då jävlars vänder det...

Nog om detta denna gång..





28 januari 2016

Hästen borta....

Ny match stundar. Frågorna är många, svaren ännu få. Har tränare Appelgren hittat något mer att skruva på inför dagens match. En förändring är att Marcus Dahlbom ställer sig i kassen. Senast han spelade i Himmelstalundshallen höll han nollan. Med andra ord har han goda minnesbilder att ta till inför kvällens drabbning. 

I övrigt kommer vi säkert fortsättningsvis få se ett visst laborerande med uppställningar i backpar och kedjor. Här gäller för Appelgren att använda fingertoppskänsla kombinerat med viss portion tur.  Vilka spelare har övertygad mer än andra under de tre matcher som våra nya tränare huserat i laget. Vilka spelare kommer nu få större ansvar än andra. Vilka spelare är tänkta att gå i bräschen och leda laget. 

Som det nämns på andra forum finns det för tillfället inte några givna ledargestalter i laget. Ingen spelare som sticker ut mer än andra. Ett undantag dock. Christopher Fish tycks gå från klarhet till klarhet. Frågan är dock om han är den som ska driva hela laget. Är det inte en aning för mycket begärt? 

I tider av ständig motgång är det naturligt att allt fler spelare sällar sig till den grå massan, blir en i mängden. Finns det ingen ledare att ta rygg på får man följa den med gamnacke, typ. Inte optimalt.  Vår nye lagkapten, Fredrik Johansson, gör alltid bra dagsverken. Vi får förlita oss på att Fredrik genom sitt agerande på isen, och i båset, iklär sig rollen som lagets härförare. 

Nu kanske jag är lite orättvis i min beskrivning men min spontana känsla är att spelarna mer gömmer sig bakom varandra än kliver fram för tillfället. Med detta menar jag att spelarna inte riktigt vågar spela ut alla sina trumfkort på isen. De håller igen lite. De vill inte riskera något. Vill inte tappa pucken, få en spelvändning mot sig, och blir därmed hämmade i sitt agerande. Även detta ett agerande som är fullständigt naturligt utifrån den situation laget befinner sig i.

Som supporter vill jag givetvis se spelare som ständigt utmanar, försöker. Samtidigt förbannas den spelare som misslyckas. En knepig ekvation. Beslut som fattas på isen sker inom bråkdelen av sekund. Vi supportrar kan älta misslyckandet i timmar, ja rent utav i dagar. Skillnad det. För spelare gäller dock att släppa, glömma, och spela vidare. Ältande spelare gör ingen människa glad.

När det gäller vår motståndare Vita Hästen vet jag inte vad jag ska tycka eller skriva. Ett knepigt lag. Ett lag som stundom ser närmast kollektivt stelopererade ut för att i nästa ögonblick spela en vägvinnande ishockey. Senast såg jag dem bli besegrade på bortaplan av Tingsryd. Deras insats imponerade inte på en fläck. Inte ens deras powerplay lockade till kittlingar. Längst bak har de en målvakt vid namn Axel Brage. Någonstans där framme finns Marcus ”Macke” Eriksson. Utöver detta inte mycket mer. Åtminstone inte sett till hur de presterat på isen. Trots detta har Hästen segat sig upp och förbi oss. Iofs en inte speciellt anmärkningsvärd prestation då vi själva inte vunnit en match sedan säsongen 2009, typ. 

Trots att jag anser Hästen, spelmässigt, vara ett rätt mediokert lag är jag inte ett dugg övertygad om att de kommer spela mediokert. Huru det blir med den saken får vi besked om under kvällen. Blir det skritt, trav, galopp, eller sporrsträck? Kanske skenar det iväg till vår fördel? 

En otroligt viktig nyckel i kvällens match blir vårt målvaktsspel. Ett understatement, närmast. På något sätt känns det som om det vi allra mest behöver nu är en målvakt som gör idioträddningar, står på huvudet, spikar igen.  Utifrån det kan vi börja jobba för poäng och segrar.


Nu kör vi över hästarna...