27 mars 2015

Ve och elände....

Rögle - Västerås 6-1
Efter den meriterande segern med 3-0 på hemmaplan i match nummer tre fick jag känslan av att laget hittat en väg tillbaka. Ett sätt att städa bort förlorarstämpeln som präglat laget. Under den första perioden i gårdagens match fanns ännu den känslan kvar. Vi hade hygglig kontroll på Rögle och gjorde en i stora delar godkänd insats. Men, så kom period nummer två och tre. Scenariot blev plågsamt likt det som hände i match fyra mot KHK på bortaplan. Vi tappade det mesta. Framför allt tappade vi fokus(!) och förlorade i de avgörande momenten på isen. Det var som om luften, energin, tog slut, igen. En oanständigt tråkig utveckling i matchen.


Där Rögle hela tiden såg bestämda och resoluta ut tenderade vi till att bli försiktiga och ängsliga. Som om vi inte riktigt trodde på vår egen förmåga. 

När Rögle gick mot mål, då gick de mot mål med buller och bång. Inget tjafs. När Rögle försvarade framför eget mål, så gjorde man det med kraft och pondus. Inga tveksamheter. 

Spelare för spelare anser jag, fortfarande, att vi har ett minst lika bra lag som Rögle. Kanske är jag naiv och subjektiv, rent av partisk, men så anser jag.

Det som skiljde var att Rögles spelare tycktes ha en annan drivkraft som banade väg fram till avgörande avslut. 

Summerar man matchen, rent spelmässigt, så tycker jag märkligt nog att vi gjorde en helt ok insats. Vi hade ungefär lika mycket av spelet, lika många avslut, pucken lika länge. Den stora skillnaden, lagen emellan, var dock att Rögle var överlägsna oss i alla avgörande moment på isen.

Rögle hade:
- färre egna misstag
- stabilare målvaktsspel
- bättre avslut

Det är naturligtvis inte bra, på något sätt, att förlora med 1-6 i en match där vi förväntades vara med ända in i kaklet. En sådan förlust sätter sig utan tvekan som en tagg i foten på alla spelare. En smärtsam påminnelse om att det räcker inte att spela bra i matcher av denna dignitet.

För att vinna matcher i en matchserie gäller andra kriterier än under serielunken. Här gäller att prestera det allra bästa samtidigt som man är beredd att tillgripa medel, alla tillåtna medel, för att nå sitt mål. Men det räcker inte där. Varje spelare måste vara självuppoffrande på en nivå som aldrig tidigare. Det finns inte längre något som "gör ont" på isen. Att vara beredd att "käka puck" är en träffande beskrivning av vad som behövs.


Självklart finns det inte en enda spelare i truppen som inte vill annat än vinna. Det är jag övertygad om. Förhoppningsvis lyckas laget plockar fram rätt demoner till nästa match. Fylla på kropp och själ med positiva bilder som lyfter enskilda spelare till precis rätt nivå.

Ur mitt perspektiv handlar det nu om hur väl våra ledare runt laget lyckas mobilisera ny kraft, nytt mod, för att laget, kollektivet, ska kunna göra en helgjuten insats och hålla vår gemensamma dröm och spel i SHL vid liv...

Krossa Rögle







22 mars 2015

Andra matchen först till sju - ny torsk!

Rögle - Västerås 4-3
Det börjar kännas lite tjatigt, men, vi har väldigt svårt att göra mål! Visserligen lyckades vi peta in tre mål även i denna match, men, målen kommer lite sent. De kommer inte när vi behöver dem. Målen ska helst komma i inledningen av matcher. Då får hela laget en energikick. Kan rida på den en liten stund. Känna medgångens sötma.

Mot Rögle har vi fått våra mål efter långt och mödosamt slit. Vi har fått kämpa, med näbbar och klor, för att få in trissan  i nät. Rögle, däremot, får sina mål utan att behöva lägga all sin energi i offensiv zon. Det är skillnad det. De bara kliver fram, skapar ett läge, och smäller in pucken. Inte mer med det. Verkligen kostnadseffektivt.

Det är hög tid nu att vi vänder på denna dystra matchutveckling. Att vi själva sätter oss i förarsätet. Att vi tvingar motståndarlaget, Rögle, till att spela lite mer på chans. 

Att ständigt behöva jaga i underläge suger musten ur våra spelare. Att missa målchans på målchans dränerar våra forwards mentalt. 

Matchscenariot i våra matcher mot KHK var exakt densamma. Det var vi som hela tiden fick jaga, och ligga på. I period efter period. KHK backade hem, avvaktade, och letade luckor att nyttja för sin offensiv. Precis samma sak nu med Rögle. De har lärt läxan. De såg hur KHK manövrerade ut oss och använder samma metodik. Tålamod, tålamod, backa av och backa hem, stänga i slottet, hålla oss på utsidan, och sedan gå stenhårt när man har ett riktigt bra offensivt läge.

Rögle vet att vårt spel i powerplay gått fullständigt i baklås. Därför räds de inte längre att ta en och annan utvisning. Det ena ger det andra. De har även här gjort sin läxa. I sitt boxplay väljer de, precis som KHK, att inte stöta på puckhållare, inte gå ut och försöka sätta någon större press. Istället back ar de in och ned med sina fyra spelare och stänger slottet. Därmed eliminerar de effektivt alla försök till inspel till Dustin Johner. Vi tvingas istället spela runt. Runt. Runt. Passningar blir aningen tveksamma. Allt går lite för långsamt. Backar vågar inte skjuta då Röglespelare hela tiden hinner ut i skottlinjen. Vårt powerplay blir därmed otroligt statiskt och uddlöst.

Det är direkt uselt, rent av pinsamt, att tränarna tillsammans med spelarna ännu inte hittat ett botemedel mot detta. Vi pratar nu om fem matcher i rad, när det gäller som mest! 

En sak som jag tycker känns extra bittert med denna förlustrad är det faktum att vi faktiskt kunde ha vunnit alla dessa matcher om vårt:
-  målvaktsspel varit på en bättre nivå
-  boxplay varit på en normal nivå
-  powerplay varit på en normal nivå

Som jag redan skrivit i tidigare inlägg är det lite av ödets ironi att just nu fungerar det som inte fungerade så bra i grundserien - nämligen offensiven i spelet fem mot fem. Att vi inte får in puckarna trots alla lägen är dock ett återstående problem. Att då boxplay, powerplay, och målvaktsspelet sviktar istället kan få även den mest luttrade supporter att misströsta.

En annan sak som jag noterat är avsaknaden av den riktiga intensiteten i våra två första matcher mot Rögle. Ska jag vara ärlig upplever jag matcherna mer av vänskapskaraktär. Det är väldigt snällt och välkammat på isen. Jag vet många Ängelholmare som är förvånade över den totala avsaknaden av hetta och intensitet som Västerås visade upp i de tre första matcherna mot KHK. 

Frågan jag osökt ställer mig är om våra tränare inte har förmågan att tända spelarna tillräckligt? Har de månne inte hittat rätt nycklar att nyttja? När Broc Montpetit uttalade sig efter den senaste matchen sa även han att "vi är för snälla" och att det laget inte spelade som om det gällde en plats i SHL. Det är oroväckande!

- Tog spelarna slut, mentalt, efter den första ronden mot KHK?

Jag tycker mig se en oroväckande tendens som nu genast måste brytas. Från den andra perioden i match nummer fyra, borta mot KHK, så har många spelare sett allmänt trötta ut i sitt  agerande. Många av de spelare som jag förväntade mig skulle kliva fram på allvar har istället tagit ett steg tillbaka. Det känns inte bra. 

Att torska fem raka, när det gäller som mest, är naturligtvis närmast en katastrof. Detta trots att laget i många stycken varit minst lika bra som sina motståndare. Givetvis är detta en insikt som varje spelare i laget bär med sig. Frågan är bara hur man hanterar denna insikt? Bidrar den till locka fram det jävlar anamma som kommer att behövas i måndagens match? Inser spelarna, och laget, att det räcker med en sketen uddamålsvinst för att allt ska vända?

Jag hoppas verkligen laget kommer ut under måndagskvällen med den självklara insikten att man kan vinna. Det finns alla verktyg i laget för att ta en efterlängtad seger. Nu gäller det bara att plocka fram den desperation som behövs för att väcka liv i sig själva och publiken. In i kaklet, typ. 

Skulle vi förlora ännu ännu en gång, trots att laget ger precis allt, då finns inget att skylla på. Då har vi mött en skickligare motståndare och kan känna viss förtröstan av att falla med flaggan i topp. 

Nu bryter vi förlustraden...







18 mars 2015

Första till sju - började med torsk!


Västerås - Rögle 3-4
Vi har nu lyckats med konststycket att förlora fyra(4) matcher på raken. Senast vi gjorde detta var i början av innevarande säsong. Någon gång i månadsskiftet september oktober. Efter det har vi som mest förlorat två matcher i följd.

Det finns det som hävdar att allt är som vanligt. Det vill säga att vi är sämst när det gäller. I viss mån stämmer detta då vi inte vinner matcher längre. Å andra sidan spelar vi inte dålig ishockey. Ska sanningen fram så har vi inte spelat så här bra under hela seriespelet som vi gör just nu i spelet fem mot fem! Problemet är bara att powerplay och boxplay närmast har havererat under samma tid. När dessutom den defensiv som varit vår trygghet börjat krackelera, ja då blir det svårt att vinna matcher. 

Nog är det litet av ett ödets ironi att när laget börjar leverera det stora spelet i offensiven, fem mot fem, då faller allt annat i bitar.

Rögle vann inte matchen tack vare att de var ett bättre lag än oss. De spelade inte bättre ishockey. Däremot utnyttjade de skoningslöst sina offensiva lägen till sin egen fördel. Denna matchserie ser ut att utvecklas på samma skrämmande vis som den mot KHK. Vi äger stora delar av spelet men våra motståndare gör de avgörande målen.

Detta är ett scenario som jag inte varit med om på många herrans år. Det normala är att ett Gulsvart lag förlitar sig på sitt målvaktsspel och strikta defensiv och utifrån detta försöker nyttja de chanser till offensiv som dyker upp. Fagervall-hockey. Inte vackert men ack så effektivt. Å andra sidan måste jag erkänna att den taktiken fungerade utmärkt under seriespel men stod sig rätt slätt när vi väl kom till spel i Kvalserien. Där ställdes plötsligt krav på en kraftfullare offensiv, något som vi då inte hade.

- Med andra ord, hur man än vänder sig så har man arslet där bak!

Under några säsonger har vi byggt spelet på strikt defensiv, och inte nått ända fram. Denna säsong har strävandet varit ett mer spelande lag, och vi tycks inte nå ända fram.

Studerar man vår laguppställning som inser man att det saknas en viktig komponent. Målgörare. Detta är något som vi levt med hela säsongen. Intet nytt där. I ett tidigare inlägg under säsongen skrev jag att vi hade behövt en Stefan "Loppan" Hellqvist-typ" i laget. En spelare som man inte lägger märke till så mycket i spelet på isen men när man summerar matchen har han tagit tre avslut och gjort två mål. En spelare som har förmågan att vara där returer ramlar ut. En spelare som gör de så kallade enkla målen.

- Som det är denna säsong känns det som att våra spelare behöver tre-fyra-fem-sex-sju lägen innan pucken möjligtvis letar sig in över mållinjen.

Hur ska man då summera gårdagens förlustmatch mot Rögle? Tja, det var lite som vanligt. Laget gjorde en fullt godkänd spelmässig insats men förlorade pga dåligt spel i powerplay och boxplay. Rögle, å sin sida, gjorde en mycket bra bortamatch. De lyckades städa undan framför eget mål och hålla oss borta från de riktiga farligheterna. I vanlig ordning sköt vi massor av skott men de allra flesta ur dåliga vinklar. Tror inte vi hade mer än en handfull skott som avlossades i slottet. Dit hade vi inte tillträde.

För övrigt upplevde jag matchen som väldigt snäll. Inte alls någon "slutspelskänsla" som det var i de tre första matcherna mot Karlskrona. Det var, tyvärr, väldigt mycket serielunk över matchen. Den hetta, irritation, frustration, ilska, som syntes i matcherna mot KHK lyste helt med sin frånvaro. Inte alls det scenario jag förväntat mig. 

Målvaktsfrågan kommer naturligtvis bli en het potatis inför nästa match. Det är bara att erkänna följande: - Vi har inte lyckats med vårt målvaktsspel

Bjurö och Fransson har inte varit dåliga, icke alls, däremot har de inte varit tillräckligt bra! Det är då sjuttons om även Rögle ska kunna stoltsera med bättre målvaktsspel. Det räcker så bra med att KHK:s Galbraith rånade oss på segrar. Vill inte se en Lars Volden som växer ut till en ny "dansk".

För den minnesgode är det lätt att känna lite dåliga vibrationer när det gäller vårt målvaktsspel. Förra säsongen var Fransson lysande under hela seriespelet men dippade en aning lagom till Kvalserien. En tendens som funnits de senaste säsongerna i Gulsvart. Avsaknaden av målvakter som kommer upp riktigt stort när allt ska avgöras. Den som kommer ihåg en målvakt som gjort detta, vuxit ut och presterar max, under en kvalserie/playoffserie får räcka upp en hand!


Vill man så kan man lyfta fram enstaka spelares misstag och låta dessa bära det obligatoriska hundhuvudet efter en förlust. Själv anser jag detta är mest kontraproduktivt. De spelare som klantat till det under match är väl medvetna om detta själva och mår säkerligen inte så bra. Misstag görs, och kommer att göras, i varje match. Vi tar tacksamt emot misstag från våra motståndare. Bara en sådan sak. 

Vad behöver vi då göra för att komma upp på ett vinnande spår igen. Ja, förutom mål då, förstås! Jo, vi behöver hitta tillbaka till våra grunder. Hockeyns A-B-C. Det där att spela färdigt varje situation. Det där med noggrannheten. Att ge varandra understöd. Att lita på varandra. Att spela enkelt för att komma ur press. Sarg ut. 

I vårt offensiva spel, fem mot fem, är det bara att tuta på. Till slut kommer puckar börja trilla in. Det är när vi tappar puck som vi måste bli bättre. Tillbaka till den nivå vi hade i slutfasen av grundserien. 


Blir vi bara lite bättre i både powerplay och boxplay samt höjer vårt målvaktsspel en aning, ja då kan vi börja vinna matcher igen. Svårare än så behöver det inte vara....

Kom igen nu, Gulsvart!













17 mars 2015

Rögle på G - och mycket ridå för oss..


Minns gärna denna match....


Så är det dags. Andra chansen. Lite som Melodifestivalen detta. Vi dög inte till i första omgången och bjuds nu andra chansen. Det har ältats en hel del om varför vi inte lyckades knipa SHL-platsen i första försöket. Vi vann första matchen hemma mot KHK och såg väldigt väldigt starka ut. Dessvärre stal KHK den tredje matchen. Även den en hemmamatch. I den femte övertidsperioden lyckades KHK valla in en puck via våra egna backar. Ridå #1. Dessutom fick vi Jan Urbas skadad. Ridå #2. Den förlusten sved mentalt. Ridå #3

I den fjärde matchen började vi skapligt, tog ledningen, men från den andra perioden var vi torsk. Torsk på energi. Ridå #4.

KHK kunde till slut vända matchen och vinna med uddamålet. De hade mer energi än oss. Ridå #5.


Nu ska vi upp i sadeln igen. Vi möter ett Rögle som hastigt, och mindre lustigt, fått ordning på sitt anfallsspel. Ridå #6. De formligen flyger fram på isen och tycks oövervinnerliga. Ridå #7. De har tre fyra spelare som hittar mål och målchanser i vart och vartannat byte. Ridå #8. De allra flesta "experter" lyfter nu fram Rögle som stora favoriter i denna matchserie. Ridå #9.


Man kan kort och gott säga att vi Västeråsare har inte mycket att hoppas på. Allt är hopplöst. Vi kan inte göra mål, vårt pp har gått i stå, våra målvakter har tappat formen, vårt bp är sämre än sämst, etc etc.

Varför ska vi egentligen spela dessa matcher för? Är det inte helt enkelt bättre att lämna WO och gå på sommarträning? 

Oavsett ovan skrivna känner jag mig personligen väldigt lugn och trygg. Vi har nu hamnat i den positionen att det mesta talar för oss! Låt alla fröjdas åt Rögles fantastiska vårform så ser vi till att vinna matcherna istället. Så enkelt är det. För mig får de nu se ut hur fan det vill med vårt eget spel. Spela gärna som krattor. Inte mig emot. Bara vi vinner.

Det är nämligen någonstans där som vi lärde oss något mycket viktigt i matchserien mot KHK. Vi gladdes åt att vi förde spelet, att vi spelade bra, men KHK sket i detta och såg istället till att vinna matcherna. Alla spelare har nu lärt läxan. Glitter och flärd i all ära, men, för att vinna matcher handlar det om att verkligen offra ALLT. Våra spelare vet nu bättre vilka uppoffringar som måste göras i varje byte, varje match. De vet bättre hur de ska prioritera sina insatser. Det är min fulla övertygelse.

Dessutom är jag övertygad om att våra tränare är bättre rustade inför detta matchspel. Även de vet nu mer, har fått större insikter, och kan på så sätt påverka matchers skeenden mer aktivt genom en mer synbar coachning. Spelar som är heta, som vill, som kan, ska erbjudas massor av tid. Gärna hela tiden. De spelare som bär den största glöden måste få visa vägen.

Se där!

Ett inlägg som började i moll slutar i dur.

Jag tror, kort sagt, vi har en alldeles utmärkt möjlighet att gå segrande ur denna kamp. Detta oavsett att jag själv mår som en påse gårdagsräkor pga en otroligt efterhängsen influensa.


Kämpa VIK!


15 mars 2015

Leksand mot Malmö - utslagsmatcher

Leksand - Malmö
Idag drar det igång. Matchserierna där vi får kvitto på hur överlägsna lagen i SHL är de lag som kommer från Hockeyallsvenskan. Först ut blir Leksand som tar emot Malmö. Ett Leksand som förlorade sig fram de sista tretton(!) omgångarna ställs mot ett Malmö som trasslat, snubblat, sig fram. Två lag utan fungerande spel ställs mot varandra. Har man som Leksand förlorat tretton matcher på raken kan man inte komma och säga annat än att spelet havererat, totalt!

Enligt vad jag förstår hyser Leksingar stort hopp till att nye tränaren, Sjur Robert Nilsen, ska få ordning på det som inte fungerat fram till nu. Vad jag förstår har han dock ännu inte lyckats få in speciellt mycket vinnarkultur i laget. 

Trots Leksands fullständigt usla matchfacit i slutet av seriespelet ser jag dem som självklara favoriter. Anledningen är bland annat den spelartrupp de förfogar över. De är trots allt ett SHL-lag med allt vad detta innebär. Med en lönebudget som är närmare tre ggr så stor som Malmös ska de naturligtvis var tre ggr bättre på isen. Eller hur?

Nja, så enkelt är det nog inte. Det finns många fler variabler att ta till. En klassisk är detta med "hjärta"! Hur många spelare i dagens Leksand är beredd att offra en tand, eller två, för att rädda föreningen kvar i högsta ligan? Hur många spelare har redan idag, via sina agenter, börjat sondera terrängen inför nästa säsong? Det gäller som spelare att ha en plan B. Går det åt skogen gäller det att ha en väg ut.

- Får Leksand en bra start på denna matchserie, via en seger, finns det nog ingen anledning att spekulera i spelarnas ambition att rädda föreningen. Att vinna är alltid lajbans. 

Mot detta kommer ett Malmö med många spelare som har en enorm önskan om att få bli hjältar. Att få föra upp Malmö till den högsta serien. Säkerligen finns det feta bonusar för alla spelare att plocka ut som extra drivkraft. De kan med andra ord nå både hjältestatus samt fylla på sina bankkonton rejält. För Leksands spelare finns risken för det motsatta. De kan bli ihågkomna in i evigheten för att ha spelat ned laget till HA.

Vad jag vill lyfta fram med denna text är att uppenbara. Det finns mycket som rör sig i skallarna på spelare och ledare i respektive lag. Den tränare som får sina spelare att fokusera bäst på nuet kommer gå segrande ur denna envig.

Hur det kommer att gå? Jag är av den uppfattningen att Leksand ska vinna denna matchserie tämligen enkelt. Detta påstående grundar jag på att Malmö för tillfället inte spelar så bra som man gjorde tidigare denna säsong. Det finns potential i Malmö för att bjuda LIF på hårt motstånd. Utan tvekan. Problemet, som jag ser det, är att jag förstår inte hur Mats Lusth ska lyckas mobilisera nu när det gäller. 

- Malmös insatser i slutspelsserien kan mest betecknas som mediokra!

Bloggen tippar 4-1 i matcher till Leksand!